28 Juli 2010
Du hade klarat dig så många gånger innan att döden var det sista jag tänkte på. Jag var så säker på att du ännu en gång skulle klara dig, ett annat alternativ fanns inte. Du skulle klara dig och vi skulle åka hem tillsammans. Du skulle inte försvinna, för döden knackade bara på andras dörrar. Men så försvann du. Helt plötsligt slocknade ditt ljus. Jag föll i mörker och tog mina första andetag i en värld som inte längre innehöll dig. Din bortgång kändes som hårda slag mot magen, jag föll andlös.. Inom loppet av ett dygn låg du redan livlös under jord och lera och det fanns ingenting jag kunde göra. Ingenting förutom att gråta och be för dig. Be för din själ. Be. Om och om igen. Det kändes så tomt. Jag var som urgröpt inuti, för en bit av mig hade dött med dig. Jag skulle aldrig mer vara samma person. Jag var nu ett annorlunda Jag. Ett Jag utan Dig..
Jag lärde känna döden med dig. Döden. Människans sista hållplats. Ändhållplatsen som vi tror att vi aldrig kommer nå. Jag vet inte hur jag hade kunnat handskas med smärtan om det inte vore för min tro. Vetskapen om att det finns ett liv efter detta, ett ställe där vi kommer att återförenas. Tanken om att faktiskt kunna göra något för dig, att be för din själ och veta att Allah hör mina böner, tröstar mig något så enormt.. Seni cok seviyorum biricik babaannem..❤
Jag lärde känna döden med dig. Döden. Människans sista hållplats. Ändhållplatsen som vi tror att vi aldrig kommer nå. Jag vet inte hur jag hade kunnat handskas med smärtan om det inte vore för min tro. Vetskapen om att det finns ett liv efter detta, ett ställe där vi kommer att återförenas. Tanken om att faktiskt kunna göra något för dig, att be för din själ och veta att Allah hör mina böner, tröstar mig något så enormt.. Seni cok seviyorum biricik babaannem..❤
/Selma
